Ralf Bedman Nurmik 1924-2009

Våren 1924

På våren 1924, närmare bestämt den 11/3 föds 2 pojkar i Haapsalu, Estland. Familjen de föds i består av fadern Aleksander Bedman och modern Olga Ollik.

Barnen som föds är Ralf och Aksel och såvitt vi kan förstå är de inte enäggstvillingar.

Det var brukligt att 3 dopvittnen närvarade vid dop och vid det här tillfället är 6 stycken namngivna. I namnkolumnen för barnen är Ralf angiven först så man kan anta att de 3 första dopvittnen är för honom.

Troligen döps de den 30/3 och följande personer skrivs som dopvittnen.

För Ralf:
Moderns äldre bror Leopold (Leo) Ollik, barnens faders syster Juuli Andersdotter Bedman och hennes man Jüri Pais.

För Aksel:
August Seffers, Johannes Luhn och Elviine Toop.

Den som anges som Johannes Luhn är troligen Johannes Gustavsson Luhn som var gift med moder Olgas äldre syster Maria Ollik. Elviine Toop (Tob) är barnens mormors brors barn. Mormors flicknamn är Katta (Katarina) Tob.

Fem dopvittnen är då identifierade, däremot vet jag inte vem August Seffers är.

Jag har inte hittat någon rak och enkel koppling mellan släkterna. Det jag har hittat är 2 August Seffers där en är född 1902 i Klottorp, Nuckö och en i Tallinn född 1899 (samma år som barnens far). Denna senare August är make till en Meta Juliana Pommer och släkten Pommer har en koppling till släkten Ollik genom ingifte, om än avlägset.

Det kan naturligtvis också vara en bekant till fadern Aleksander, då de är samma årsklass.

Bild 1 Ralf och Aksel dopvittnen 30/3 1924

När det gäller skrivningen i kyrkboken för barnens födelse noterar man att fadern Aleksanders efternamn står som Beetmann.

Bild 2 Ralf och Aksel födelsenotering 11/3 1924

Det är också så Aleksander var inskriven när han bor i Tallinn runt 1918-1919.

Bild 3 Aleksander Beetmann i Tallin 1919

Var det är han bor någonstans kan man fundera på då i stort sett samtliga personer på denna sida är i hans ålder samt konfirmerad på samma datum. Rubriken för kolumnen där det står ”siin 28.IV.18” blir på svenska ”var och när slog läger” och ordet ”siin” betyder här. 

Så förmodligen är det någon form av konfirmationsläger.

Aleksander och Olga gifte sig den 26/12 1923 i Oru (Auaste) och barnen kom i Mars 1924.

Också här har man skrivit Beetmann.

Bild 4 Aleksander Bedmans vigsel med Olga Ollik

Förmodligen är pojkarna födda i Oru även om det står Haapsalu i böckerna. Aleksanders far Anders Bedman hade tidigare fått en jordlott i Oru där han hade en liten gård och som troligen även barnens far Aleksander växte upp i. Den såldes dock och familjen flyttade till in till Haapsalu men jag vet inte när detta skedde.

Estland 1920

Efter 1:a världskrigets slut trängde den 28 november två divisioner ur Röda armén (sammanlagt 12.000 man) in över Estlands gräns och det Estniska frihetskriget tog sin början.

Kriget drabbade hela baltikum då Röda arméns överbefälhavare Jukums Vācietis den 16 November hade gett order om att anfalla på bred front från Finska viken ner till Ukraina.

Estland byggde upp sin krigsmakt och från mars till maj 1919 försökte Röda armén bryta Estlands försvar, men utan framgång. Estlands försvar växte genom slutförandet av mobiliseringen till 75.000 man och stod emot alla angrepp.

Vid slutet av 1919 accepterade Ryssland vapenstillestånd, som trädde i kraft den 3 januari 1920 klockan 10.30 på morgonen.

Den 2 februari 1920 slöts fredsfördraget i Tartu (Dorpat). Med det avsade sig Ryssland för evigt alla anspråk på Estland, erkände villkorslöst Republiken Estlands självständighet samt förpliktigade sig att betala de skador som genom kriget orsakats Republiken Estland. Samtidigt fixerades Estlands-Rysslands gräns.

Haapsalu

Under Estlands frihetstid på 1920-30-talet var den havsnära staden Haapsalu mest känd som ett lugnt semesterställe och en gyttjebehandlingskurort. På somrarna blir den närliggande viken tack vare sitt grunda vatten varmare än andra vikar längs kusten. Havsvattnets medeltemperatur på sommaren är +21 grader. Även om luftfuktigheten i Haapsalu är högre än i inlandet anses Haapsalu vara den soligaste kurorten i Estland.

Även för välbeställda svenskar var Haapsalu en välkänd kur- och semesterort vid denna tid.

Det estniska samhället måste naturligtvis vid denna tid ha präglats av frihetskänslor, framåtanda och en spirande tillväxt av egen nationell identitet som satte sina spår i kommande generationer.

Familjen Bedman var unga och hade som sådana upplevt frihetskriget och det påverkade säkert miljön under Ralfs, Aksels och sedemera den yngsta brodern Heinrich uppväxt.

Heinrich Bedman är född den 14/6 1925 och även Heinrich har sina 3 dopvittnen men det går endast att tyda 2 av dem då boken är i dåligt skick i slutet på sidan. Den ena är August ……. (kan inte tyda efternamnet) och den andra är August Rudolf Kivi som är barnens mormors systers Maria Tob’s man.

Bild 5 Heinrich födelse 14/6 1925

Bild 6 Heinrich dopvittnen

Hur pojkarnas uppväxt var vet vi egentligen inte. Vi misstänker dock att fadern Aleksander var ett problem och försvann så småningom från familjen.

Aleksanders uppväxt vet vi heller ingenting om, mer än att hans far, pojkarnas farfar Anders (som pratade svenska) Marrisson Bedman föddes i Paslepa, Nuckö.

Området (Noarootsi) ingår i det som benämns Aiboland på estlandssvenska. Anders far är okänd och hans mor hette Mari Jonasdotter Bedman, också född i Paslepa på en gård – Brigers Jack, där familjenamnet är Bedman.

Anders Bedman var såvitt vi vet kusk och stallmästare (förmodligen på herrgården i Paslepa) och fick enligt familjeberättelsen en bit mark i Oru.

En reflektion över detta är att Oru ligger avsides från Nuckö och Paslepa och bör kanske ha tillhört andra ”herrar” i närheten av Haapsalu som också var en plats med herrgårdar och gods.

Familjeberättelsen säger vidare att anledningen till familjen Bedmans flytt till Haapsalu när pojkarna var små berodde på att man inte kunde betala ett banklån. Om detta banklån användes för köp av gården i Oru eller annat vet vi inte.

På pojkarnas fader Aleksanders sida, var det nog tämligen fattigt i släkten medan det på moder Olgas sida var mer välbeställt. Olgas far Kustav Ollik var ”baumeister” (byggmästare) i Haapsalu och hade säkert eget företag.

Bild 7 Kustav Ollik står som "baumeister", byggmästare

Det sägs att en av Olgas systrar så småningom var tvungen att gifta sig med en av sina andra systrars man, just för att behålla familjeförmögenheten inom släkten.

Det jag vet om min far Ralf är att han jobbade med lås och också tillverkade sjukhussängar hos en judisk företagare. Om det var i Haapsalu eller Tallinn vet jag dock inte. Ej heller hur det var med skolgången.

Det öppnades ett svenskt gymnasium i Haapsalu 1931 men jag hittar inga indikationer på att någon av de 3 skulle ha gått där. Jag misstänker att efter grundskolan så blev det arbete för dom.

I Estland skärptes under 1930-talet de politiska motsättningarna och 1934 genomfördes en statsvälvning. Regeringschefen Konstantin Päts fick en stark ställning.

Nationalistiska tendenser började att visa sig även i Estland som på många andra platser i Europa under 30-talet. Bestämmelser utfärdades att estniskan skulle vara ämbetsspråk även inom det svenska skolväsendet, att den skulle användas även i svenska områden för kungörelser och underrättelser.

Gårdarna fick estniska namn. Orter, berg, floder, platser m.m. skulle ha estniska namn. Påtryckningar gjordes också för att svenskarna skulle ändra sina familjenamn till estniskklingande.

I Augusti 1937 ändrade familjen Bedman sitt släktnamn till Nurmik.

Bild 8 Namnbytet från Bedman till Nurmik 12/8 1937

Andra världskriget

När Heinrich var 14 år och tvillingarna Ralf och Aksel var 15 bröt kriget ut 1939.

Efter Polens sammanbrott 1939 krävde Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan då Sovjet angrep Finland 30 november 1939. Den estniska statsledningen tvingades acceptera detta samt underteckna en biståndspakt med Sovjetunionen. 

Trots detta anklagade Sovjetunionen den nya regeringen för sovjetfientlighet varpå sovjetiska styrkor besatte landet 1940.

Estniska finlandsfrivilliga

De så kallade finlandspojkarna, på estniska: soomepoisid och på finska: Suomen-pojat var estniska frivilliga soldater som stred i Finlands försvarsmakt under finska fortsättningskriget och under vintern 1943 blev det uppenbart, för tyskarna, att kriget höll på att gå åt skogen. 

De 3 pojkarna var då 18-19 år.

Tyskland som vid den tidpunkten ockuperade bland annat Estland började strax efter den insikten antingen tvångsmobilisera estniska män till sin krigsmakt eller deportera dem till tvångsarbete i Tyskland.

Vid mobiliseringen uppställdes för esterna ett eget förband, Estniska legionen, som skulle sättas in striderna långt borta i Kaukasus. Många inkallade estniska män blev, till den grad, förnärmade över att inte få kämpa i sitt eget fosterland att de valde istället att fly över till Finland och anmäla sig som frivilliga i Finlands armé.

Den första större strömmen av estniska frivilliga började anlända till Finland under vårvintern 1943, och det första de fick ta itu med var att genomgå en grundläggande militärutbildning.

Vi vet att Heinrich i alla fall var i Tavetti (Davidsstad) Finland i December 1943. (Vilbiks)

Av manskapet bildades sedan en bataljon som underställdes Infanteriregemente 47. Den andra större kontingenten frivilliga ester anlände under hösten 1943. Då deras militärutbildning var klar hade antalet estniska finlandsfrivilliga vuxit så att det befanns ändamålsenligt sammanföra dem i ett eget frivilligförband, Infanteriregemente 200 (JR200).

Infanteriregemente 200 hade sedermera framgångar bland annat på Karelska näset, där den i ett mycket kritiskt läge höll stånd mot Röda armén.

Det fanns även ett antal estniska frivilliga som tjänstgjorde i den Finländska marinen. Inte mindre än 10 % av marinens styrka utgjordes av frivilliga ester. Allt som allt fanns under de två sista krigsåren 3 355 estniska frivilliga soldater i Finland.

Med de ryska truppernas framryckning i juli 1944 i östra Estland försämrades de tyska styrkornas läge drastiskt, och från och med nu tillät de även ester att kämpa för sitt eget fosterland.

Tyska styrkorna i Estland behövde nu all hjälp de kunde få. Estniska frivilliga i Finland skulle benådas om de kom tillbaka och kämpade för sitt eget hemland istället. Cirka 1 800 estniska finlandsfrivilliga nappade på erbjudandet och återvände till hemlandet. Manskapet som återvände från Finland till Estland kämpade tappert, men blev till slut tvungen att kapitulera. De hade dock inte kämpat förgäves, ty tack vare deras hårdnackade motstånd hann flertalet av Estlands intellektuella fly ut ur landet.

I de för Finland tunga fredsvillkoren efter fortsättningskriget, så ingick det en hemlig klausul om att de estniska frivilliga soldaterna som var kvar i Finland skulle utlämnas till Sovjetunionen.

I största hemlighet hjälpte dock många finländska militärer ett otal estniska frivilliga att fly över till Sverige. De estniska finlandsfrivilliga som hade återvänt eller blivit tvångs-deporterade från Sverige i baltutlämningen till Estland dömdes, efter kriget, som regel till döden eller till tvångsarbetsläger i 15 år någonstans i Sovjetunionen. Strax efter Sovjetunionens ledare Josef Stalins bortgång 1953 benådades alla estniska soldater som hade deltagit i andra världskriget.

Förlusterna för estniska finlandsfrivilliga belöpte sig till cirka 200 stupade.

Hur Bedman-pojkarna resonerade vet vi inte. De kan mycket väl ha varit påverkade av de nationalistiska och frihetsdrömmande strömningarna i det Estniska samhället under sin uppväxt och därför sällat sig till patriotismen.

Enligt ett talesätt som ska ha varit i svang vid den här tiden var det ”bättre att stanna och slåss för sitt land vid fronten än att fly till kaféerna i Stockholm”.

Det vi vet är att alla 3 vid något tillfälle befann sig i Finland. Både Aksel och Heinrich är inskrivna i Soomepoisid och Heinrich deltar i striderna på Karelska näset och erhåller medalj för detta.

Ralf finns inte med i Soomepoisid. Om detta beror på klokhet eller om det är som det har berättats för mig, att Ralf skulle ordna båt från Finland till Sverige men när han väl lyckats med detta hade JR200 redan skeppats tillbaka till Estland för att bistå i försvaret av Tallinn.

Han hade inte haft möjlighet att kontakta sina bröder.

Aksel Bedman Nurmik stupar i området Maardu utanför Tallinn 21/9 1944, 20 år gammal. Nedan text står att finna i boken Soomepoiste Elulood av Heini Vilbiks.

Student i Tallinn. Tjänstgjorde i den tyska armén, i den östra bataljonen. Anslöt sig till den finska armén 27.01.1944, utbildning i II/JR200 högkvarterskompani i Jokela och Taavetti. I den motbjudande striden i Viborgbukten och Vuoksi. Återvände till Estland den 19.08.1944 i träningslägret i Kehra. Död i en sammandrabbning med tyskarna den 21.09.1944 i Maardus, begravd på Karjaküla-kyrkogården.

Heinrich Bedman Nurmik klarar sig till 30/1 1946 då han arresteras av ryssarna och döms till 10 år arbetsläger och 5 års förvisning. Heinrich frisläpps 28/2 1955. Han tar sig då till Krasnojarski krai i Uderei raj där mor Olga befinner sig.

Barnens mor Olga Ollik arresteras 10/8 1949, också hon döms till arbetsläger och blir frisläppt 20/5 1957.

1959 är både mor Olga och sonen Heinrich tillbaka i Estland, då i byn Keila. Ralf får någon gång under 1959 besked från Röda Korset att de befinner sig i Keila. Ralf är då i Sverige sedan sommaren 1944.

Ralf och Sverige

Bild 11 S/S Concordia

Ralf ankommer till Sverige 18/7 1944 till det han själv säger är Kummelnäs. Jag har ingen vidimerad uppgift på detta men han har själv uppgett detta datum, vilket man kan se i hans mapp som finns hos Sveriges Utlänningskommission (SUK). Datumet anges också i varje ansökan om nytt uppehållstillstånd.

Bild 12 Här anges 18/7 1944

I SUK-mappen finns en notering för 24/7 som lyder "rapport från polisen i Öregrund". 

Bild 13 Från SUK-mappen.

Nedan bild visar en notering för den 18/7 från en polisrapport i Öregrund avseende omhändertagande av 13 estniska flyktingar (11 män och 2 kvinnor) av fartyget S/S Concordia just detta datum.

Bild 14 Polisrapport från Öregrund med datum 18/7 1944.

Här står att männen inkvarterades i stadens rådhus medan kvinnorna fick finna sig i polishuset. Så de verkar inte har förts till Kummelnäs. De transporteras sedan till Stockholm per den 20/7 1944.

Bild 14 Rådhuset i Öregrund inför ommålning 2011.

Han hade inga identitetshandlingar med sig men ett papper daterat 7/7 1944 i Finland där ett företag (Nokia) skriver att han är estländare och också sökt uppehållstillstånd där. Detta gör det mer troligt att han kom från Finland och inte från Estland.

De kommentarer som finns hos SUK vad gäller pass avser ett av Sverige utfärdat främlingspass.

Den 17/12 1944 lägger Ralf ut en annons i tidingen Välis-Eesti där han ber att om någon har uppgifter om Aksel och Heinrich Nurmik ska de kontakta Ralf i Vallnäs. (se nedan) Vad han då inte vet är att brodern Aksel redan är död.

På en viseringsansökan från 7/3 1945 till 7/3 1946 står han som sågverksarbetare hos ett företag Wallnäs AB i Vallnäs, men med tanke på annonsen den 17/12 -44 var han i Vallnäs redan då. Företaget finns fortfarande och är beläget i Mariannelund, Småland.

Vistelsen i Småland blir dock inte långvarig då han redan på hösten 1945 ansöker om att få vistas i Göteborg då han fått anställning på Almedahls textilfabrik. Ansökan är daterad 30/10 1945 och tycks vara godkänd 15/11 1945. Han uppger sin adress till hotell Excelsior.

I Maj 1946 ansöker han om förlängning av sitt uppehåll i Göteborg. Vilket bifalls. Han bor nu på Lorensbergsgatan 3B.

I September 1946 görs en begäran från Eriksbergs Mekaniska Verkstad om skyndsamt yttrande avseende 3 estländare och 2 finska medborgare om deras fortsatta anställning. Ralf är en av dem och började sin anställning 29/7 1946. Dokumentet är undertecknad av en W. Leth så uppenbarligen har inte Ralf gjort det själv.

Mars 1948 görs en ny ansökan om uppehållstillstånd och Ralf bor nu på Brunnsgatan 18A i Annedal. I ansökan ser man att det pass han har ej gäller för Storstockholm och Malmö.

I Mars 1950 är det dags för en ny ansökan och han begär uppehåll för 5 år. Ralf är nu också gift med Vanja Viola Dahlberg.

1955 har man flyttat till Nordhemsgatan 67 och man kan se att det främlingspass han innehar också gäller för sonen Heino Nurmik som föddes 1954. Också denna gångs gäller ansökan för 5 år, till Mars 1960.

Mars 1960 görs en ny ansökan för 5 år och nu anges även styvdottern Rita Viola Dahlberg och egna dottern Ilona Nurmik i ansökan. Man har också flyttat (1959) till Biskopsgården på Hisingen och har bostad på Godvädersgatan 55.

8 Mars 1968 blir Ralf Bedman Nurmik svensk medborgare.

Ralf Bedman Nurmik fortlever sitt liv i Sverige, jobbar som plåtslagare på Eriksbergs Mekaniska Verkstad till dess varvskrisen tog sina offer.

Vid denna tidpunkt hade Eriksbergs Mekaniska Verkstad 6000 anställda. Trots att Eriksbergs kris nu borde ha tagits på allvar och lett till ifrågasättandet av bland annat investeringsaktiviteterna vid Götaverken och Uddevallavarvet, blev så inte fallet. Miljardbelopp kom här att förloras på grund av överoptimistiska varvschefer.

Eriksberg köptes av staten den 29 april 1975 för 1000 kronor, och blev 1976 dotterbolag till Götaverken. Båda inordnas 1978 i det statliga Svenska Varv. Under 1978-79 avvecklades successivt all verksamhet vid Eriksberg, och den 31 mars 1979 upphörde all nyproduktion vid varvet. Den 15 juni 1979 levererades slutligen varvets sista fartyg, produkttankern M/T Atland till Broströms och varvet monterades ned.

Personal fick arbete på Arendalsvarvet där man i huvudsak byggde oljeplattformar. 1989 avvecklades även detta varv och personalen avtackades, så också Ralf Bedman Nurmik som då gick i pension.

Ralfs avtackning från Eriksberg och Arendal

Ralf ägnade sedan sin tid till resor till Estland och till sommarstugan på Hisingen. Han avled i November 2009, 85 år gammal.

Släktskap med mig 

min far.