Heinrich Bedman Nurmik 1925-2013

Sommaren 1925

På sommaren 1925, närmare bestämt den 14/6 föds Heinrich i Haapsalu, Estland. Familjen han föds i består av fadern Aleksander Bedman och modern Olga Ollik och bröderna Ralf och Aksel som är drygt 1 år gamla. 

Det var brukligt att 3 dopvittnen närvarade vid dop men det är väldigt svårt att se vad det står för Heinrich, det gäller även dopdatumet.

Eventuellt står det, August Merjar el. Merjas och August Kiwi. den tredje syns inte alls.

Bild 1 Heinrich Bedmans dop 1925

Också här på Heinrich födelse förekommer stavningen Beetsman.

Bild 2 Heinrich Bedmans födelsenotis 14/6 1925 i kyrkboken.

Förmodligen är även Heinrich född i Oru även om det står Haapsalu i böckerna. Aleksanders far Anders Bedman hade tidigare fått en jordlott i Oru där han hade en liten gård och som troligen även barnens far Aleksander växte upp i. Den såldes dock och familjen flyttade till in till Haapsalu men jag vet inte när detta skedde.

Naturligtvis är tillvaron för bröderna ganska lika under deras uppväxt avseende samhället och den politiska utvecklingen.  (se biografi för Ralf Bedman)

Också Heinrich dras in i det militära som sin bror Aksel, och följer honom till Finland i träningsläger i Taavetti (Davidsstad) och Jokela. Åtminstone vad vi vet för Heinrich del, deltog han i strider kring Viborg och på Karelska näset. Förmodligen i samma enhet som brodern Aksel. Båda skeppas över till Kehra i Estland den 18/8 1944 för att förstärka försvaret av Estland öster om Tallinn för att försöka stoppa ryssarnas frammarsch.

Så här står det om honom i en bok om Soomepoisid.

"Till den finska armén den 07.12.1943 återvände soldat, utbildning i Taavetti i 6:e kompaniet av 200:e estniska infanteriregementet, i försvarsstriden vid Viborgbukten och Vuoksi, till Estland den 19.08.1944. I den tyska armén, soldat, 20:e tränings- och reservenheten, Kehra träningsläger."

Det rådde ett stort kaos under denna tid då tyskarna ville förflytta samtliga styrkor bakåt men esterna ville stanna och försvara sin mark. Det innebar strider även  mot tyskarna. Aksel stupar i Maardu och vi har två versioner om det. I det ena är det vid en rysk sammanstötning och i den andra versionen är det en tysk sammanstötning som avslutar hans liv, 20 år gammal.

Var Heinrich är och strider i detta sammanhang vet vi faktiskt inte men han överlever och efter kriget tar han arbete på handelsfartyg som går mellan Sovjet och Tyskland som fraktar krigsbyte, i form av bl. a fabriksutrustning.

Heinrich tilldelas ett antal medaljer från både Finland och Estland för sina insatser. Han får också så småningom en pension även från Finland.

Vorkutas industriella koncentrationslägerkomplex låg 160 km ovanför polcirkeln. Staden hade en befolkning på cirka 15 000 och cirka 50 läger med mer än

50 000 fångar.

Vorkutalag 1932 - 1961

Cirka 102 fångar inhystes i lägret från start, de flesta transporterades från de närliggande lägren Inta, Ukhta och andra 1932 och gick snart upp till 332 fångar. År 1937 började byggandet av Pechora Mainline, den nya järnvägen var ett tillägg till Northern Railway (Ryssland) som förband Moskva till Vorkuta, Konosha, Kotlas, lägren i Inta och andra nordliga delar av det europeiska Ryssland. Järnvägen byggdes av tiotusentals fångar från Vorkutlag och andra närliggande Gulags och färdigställdes 1941, det första tåget i Vorkuta anlände den 28 december 1941, i denna viktiga händelse deltog invånare i Vorkuta och fotograferades av Fomin Yakov Yakovlevich som ansvarade för byggandet av järnvägen.

Från 1939 hölls polska fångar i Vorkuta efter ockupationen av Polen fram till den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941. Vorkuta användes då även för att hålla tyska krigsfångar tillfångatagna på östfronten under andra världskriget samt kriminella, Sovjetiska medborgare och de från sovjetallierade länder som ansågs vara dissidenter och fiender till staten under sovjettiden, amerikanska soldater hölls också i lägret, av vilka en majoritet tillfångatogs från Koreakriget. Många fångar överlevde inte i lägret och dog genom att frysa ihjäl i det kalla klimatet, dö av svält eftersom det var ont om mat i Vorkuta, eller fångarna arbetade ihjäl sig.

Fångarna fick rågbröd, bovete, lite kött och fisk och potatis som mat, men i mycket små mängder vilket tog fångarna till att döda råttor eller herrelösa hundar för att få mat. Självskada var vanligt i lägret, om en intern fick en skada skulle de skickas till sjukhuset där förhållandena var bättre. Den genomsnittliga arbetstiden i lägret var 16 timmar om dagen för varje intagen. Vakterna som skyddade och skötte Gulag var en del av NKVD, MVD och Röda armén. Väktare rekryterades oftast på treårskontrakt efter avslutad grundläggande militärtjänst. Reglerna tillät vakter att skjuta utan att varna någon fånge som förirrat sig utanför den angivna arbetszonen eller kom för nära ett lägerstängsel.

Upproret 1953

Vorkutaupproret inträffade vid Vorkutlag från 19 juli 1953 till 1 augusti 1953, då fångar i olika läger som tvingades arbeta i regionens kolgruvor strejkade.

Upproret – till en början i form av en passiv strejk – började den 19 juli 1953 eller före den 19 juli 1953 vid en enda "avdelning" och spred sig snabbt till fem andra. De ursprungliga kraven – att ge intagna tillgång till en statlig advokat och vederbörlig rättvisa – ändrades snabbt till politiska krav. Även utan utländsk hjälp var strejker på närliggande platser tydligt synliga när hjulen på gruvhuvudena slutade rotera, och ryktet spreds av tåg, som hade slagord målade av fångar på sidorna, och vars besättningar spred nyheter.

Det totala antalet fångar i strejk nådde 18 000. Fångarna förblev statiska inom taggtrådsperimetrarna. Under en vecka efter den första strejken gjorde lägeradministrationen tydligen ingenting; de utökade perimeterbevakningen men vidtog inga kraftfulla åtgärder mot fångarna. Gruvorna besöktes av Sovjetunionens statsåklagare, Roman Rudenko, befälhavaren för interna trupper, Ivan Maslennikov och andra toppmästare från Moskva.

Generalerna talade lugnt med fångarna som satt sysslolösa på lägergårdarna. Men den 26 juli stormade pöbeln den maximala säkerheten och släppte 77 av dess fångar. Kommissarierna från Moskva stannade kvar i Vorkuta och planerade sitt svar. De intagna krävde lägre produktionsmål, löner och att få skriva mer än två brev om året. Eftergifter gjordes, bland annat att få skriva mer än två brev om året och att få en besökare per år men de intagna krävde mer.

Den 31 juli påbörjade lägerchefen Kuzma Derevyanko massgripanden av "sabotörer"; fångarna svarade med barrikader. Nästa dag, den 1 augusti, efter ytterligare blodlösa sammandrabbningar mellan interner och vakter, beordrade Derevyanko direkt eld mot mobben vilket resulterade i att minst 53 arbetare dog och skadade 135 (många av dem, berövade medicinsk hjälp, dog senare) även om uppskattningar varierar.

Enligt Aleksandr Solsjenitsyn dödades 66. Bland de som sköts var den lettiske katolske prästen Jānis Mendriks.

Om Heinrich var inblandad i detta vet vi inte, men vi vet att han var i kolgruvorna och han var i lägret 1953.

Släktskap med mig 

min farbror.