Johannes Fåhraeus 1745-1821

"Här hwilar sina Been under thenna Marmorsteen

Herr Olof Fåhraeus Handelsman From, sedelig hvar och Han.

Hans Kropp förläna Himmelen Frögdh uti uppståndelsen.

Född den 5 januari. Dödde den 6 maii 1728"

Johannes Fåhraeus är min, morfars morfars farmors mors halvkusin, d v s 7 generationer bakåt.

Följande har jag hittat som berättar om Johannes liv i Amsterdam via 2 framstående holländska genealoger.

Från invandrare till rik köpman, fyra gotlänningars liv och äventyr i Amsterdam

De tillhörde de framstående köpmännen, bodde på Keizers- och Herengracht och deltog i det sociala livet på alla möjliga sätt. Några av deras ättlingar blev också verksamma i näringslivet.
Denna ’framgångssaga’ väcker frågan i vilken utsträckning denna gotländska handelsfamilj var representantiv för svenska invandrare i Amsterdam under andra hälften av artonde århundradet.

Svenska immigranter i Amsterdam

Sedan slutet av 1500-talet har Amsterdam lockat ett stort antal invandrare.

Till en början var dessa främst religiösa flyktingar från Frankrike och södra Nederländerna, men tyngdpunkten flyttades snart till ekonomisk migration. Folk från hela världen flyttade till Amsterdam på jakt efter arbete och en bättre framtid. Befolkningen ökade explosionsartat som ett resultat av invandring, särskilt på 1600-talet, men också 1700-talet visar en kontinuerlig tillströmning av invandrare. Amsterdam blev därmed en riktig migrantstad.

Ursprungsplatserna för dessa invandrare är inte alltid kända, eftersom det inte fanns någon allmän folkbokföring vid den tiden. Men på grundval av Amsterdamska äktenskaps "bannregister" kan brudarnas ursprungsorter mellan 1600 och 1800 spåras.

Det visar sig att under första hälften av 1600-talet var 66 procent av äktenskapspartnerna hänförda utanför staden. Denna andel sjönk senare, men under andra hälften av artonde århundradet var omkring femtio procent av de nygifta fortfarande hemmahörande utanför staden. I den perioden kom ungefär hälften av dem från republiken (exklusive Amsterdam) och nästan hälften kom från utlandet (främst södra Nederländerna, det tyska inlandet, de tyska kustområdena och i andra hand Skandinavien). Andelen skandinaver av det totala antalet utländska invandrare var 8,2 procent under dessa år. Ungefär en femtedel av dessa kom från Sverige. De flesta kom från Stockholm och från större orter på svenska västkusten. Men de kom också - i mindre antal - från platser längs Östersjön, inklusive Gotland.

Jacobus Swarth och Hans Nicolaas Lunge i tjänst hos det holländska ostindiska kompaniet (VOC)

Gerrit Tekelenburg var skräddare och borgare i staden Amsterdam. Genom hans äktenskap med denna borgardotter fick Swarth också medborgarskap. Jacobus Swarth och Anna Maria Tekelenburg bodde till en början på norra sidan av Anjeliersgracht . Strax efter deras äktenskap flyttade familjen till Singel. 1761 flyttade de in i ett ståtligt kanalhus på västra sidan av Keizersgracht, ’det sjätte huset norr om Prinsenstraat’ (nu nr 76). De skulle få totalt femton barn, varav sex nått vuxen ålder, dvs. deras två söner Gerrit och Hans Jacob, och fyra döttrar, däribland Anna Maria och Dorothea Hester.

På sina två sista resor tog Swarth sin halvbror Hans Nicolaas Lunge – som nu hade kommit över från Gotland - ombord som juniorsjöman respektive kvartermästare.

Lunge, född 1740 i Visby, hade kommit till Amsterdam 1756 efter moderns död 1753 och bryggeriets konkurs, tillsammans med sin far och hans fem år yngre
bror Hendrik Adolf. Hans Nicolaas seglade först till Frankrike som sjöman och gjorde sedan två resor med VOC under hans tretton år äldre halvbror Jacobus Swarths vakande öga.

Därefter seglade han ytterligare fyra gånger till Indien, sista gången 1769 som styrman. Efter sin femte resa, i augusti 1766, gifte han sig med Hester Tekelenburg, halvsystern till Jacobus hustru Anna Maria. Hans Nicolaas och Hester flyttade in på Rozengracht, inte långt från Keizersgracht. De två familjerna hade nära kontakt. Förutom verksamhetens samarbete mellan Jacobus och Hans Nicolaas var Hans Nicolaas och Hester också vittnen vid dopet av sex barn till Jacobus och Anna Maria.

Jacobus Swarth, köpman i Amsterdam (1760-1770)

Omedelbart efter sitt giftermål ägnade sig Jacobus Swarth åt alla slags handelsverksamheter.
Det är därför han före sin resa 1755 auktoriserade sin svärfar Gerrit Wilhelm Tekelenburg, och inför sin sista resa - 1757 - även hans hustru Anna Maria, för att sköta alla sina angelägenheter, bl.a. köp och försäljning av varor, under hans "utländskhet", insamling av växlar, etc.

Efter att ha återvänt från sin sista resa 1759 fortsatte han sin verksamhet som köpman i Amsterdam. Under sina VOC-resor hade han förmodligen redan sparat en ansenlig summa pengar, inte bara med hans lön som styrman och skeppare, utan särskilt även med vanlig handel. VOC-anställda - särskilt i de högre leden - kunde tjäna mycket pengar på att ta alla slags varor på utresan och sälja dem i Asien. Sedan tog de dyrbara indiska varor med på hemresan för att sälja dem med vinst i Nederländerna.

Officiellt fanns det strikta restriktioner för mängden privata varor på hemresa, eftersom fartygets lastutrymme i första hand var avsett för handel med varor från själva VOC. I praktiken ignorerades dessa regler dock regelbundet. Dessutom, smugglingen av silver till Indien gav också många en intressant extra inkomst pga valutaväxlings skillnader. Många skeppare lånade ansenliga summor pengar före avresa för att tjäna pengar på ett eller annat sätt. 1755 tog Swarth även ett lån på tusen gulden från Rotterdams köpman Augustinus van der Crap för sin resa med Amstelveen. Dessutom var hans fru Anna Maria inte heller utan privata medel. 1757, efter faderns död, ärvde hon ett belopp av 4,099 gulden. Hur som helst, det faktum att Swarth och hans familj flyttade till en prestigefylld och dyr byggnad på Keizersgracht redan 1761, tyder på att han redan hade ett betydande startkapital vid starten av sin handelsverksamhet. Valet av ett hus på Keizersgracht passade också den önskade bilden av en pålitlig handlare.

Hans kommersiella skarpsinne framgick också av detta att han tidigt bytte namn från Swartdt till Swarth för att – han berättade senare för sina barn –
’det var många här som skrev Sward eller Swart, som inte var släkt’.

Inte mycket är känt om Swarths affärsverksamhet under de första åren. Det är tydligt att - som många köpmän i Amsterdam - han hade alla möjliga internationella handelskontakter och att han uppträdde även som representant för köpmän på andra håll. Många av hans kontakter var knuten till sin tidigare arbetsgivare, VOC. Från 1765 och framåt försörjde han sig huvudsakligen med varor till högt uppsatta VOC-anställda på Godahoppsudden, vilket bevisas av de många auktorisationer och så kallade ’utbytesprotester’ som finns i notarien Gerardus Wijthoffs arkiv.

Utöver sin affärsverksamhet tjänade Swarth då och då även familjens intressen.
Sålunda handlade han 1765 på uppdrag av sin faster Helena Christina Swart, änka efter Jan Bähr, till se till att hennes son Jacob Bährs intjänade lön, som hade dött under resan som sjöman till Curaçao, samlades in. Det var förresten inte nytt för Swarth. Tio år tidigare hade hans hjälp också tillkallats av hans kusin Maria Elisabeth i Visby för att göra anspråk på dödsboet efter hennes fader Johan Swart, som hade dött vid Gale på Ceylon.

Swarth & Lunge, köpmän i Amsterdam (1770-1790)

1769 utökade Swarth sin handelsverksamhet. Han ingick ett partnerskap med sin halvbror Hans Nicolaas Lunge, som just hade återvänt från sin sjätte och sista resa till Ostindien. Från det ögonblicket bildade de företaget Swarth & Lunge. Som handelshus utvecklade de alla typer av aktiviteter. Således levererade de varor till höga VOC-tjänstemän i Batavia och vid Godahoppsudden. Betalningar gjordes via "växel". Swarth och Lunge hade regelbundna handelsrepresentanter i många städer, som de alltid auktoriserade med notariehandlingar för att där bevaka sina intressen.

Förutom att Swarth och Lunge sålde varor över hela världen var företaget också ibland auktoriserade av VOC-anställda att ta ut sina intjänade löner från
kontor i de andra VOC-städerna Delft, Enkhuizen, Hoorn, Middelburg eller Rotterdam. Om behövligt, bemyndigade Swarth och Lunge en förmedlare i vederbörande stad, som sedan skulle samla in pengarna åt dem. De agerade också som representanter för landsmän i VOC:s tjänst. Till exempel ordnade de 1774 avvecklingen av dödsboet efter skeppare Cornelis Klingwall. Och 1779 fick de ta hand om boet efter andre styrman Martinus Kolmodin, som hade dött på sin hemfärd med Venus. De gjorde detta för sina föräldrars räkning, som bodde på Gotland.

Under tiden blev huset på Keizersgracht tydligen för litet, då familjen nu omfattar sex barn. År 1777 flyttade familjen Swarth till större lokaler på Keizersgracht, nio hus nedåt på vägen (nu nr 58).

På 1780-talet agerade Swarth & Lunge också som redare och skickade flera fartyg till Surinam för att få bomull, socker och kaffe. De var också aktiva inom området för utlåning av pengar och sjöförsäkring. 1781 deltog de till exempel, för 17 225 gulden, i ett bredare paket med så kallade "bottenlån" - ett lån med skepp och/eller last som säkerhet, varvid långivaren bar "havets risk" - på totalt 139 880 gulden till två portugisiska köpmän. Portugisernas säkerhet var fartyget Nossa Senhora d’Ajada e Sao Pedro Principe da Beira, som skulle segla från Kanton till Lissabon.

År 1787 upphörde samarbetet mellan halvbröderna Swarth och Lunge med Jacobus Swarths död den 23 februari. Swarth begravdes i stil, "med vagnar" i Nya lutherska kyrkan. Lunge fortsatte till en början verksamheten med Jacobus änka, men han dog också ett och ett halvt år senare. Båda partnernas död innebar slutet för Swarth & Lunges företag. Firman döptes om till "Änkan Jacobus Swarth & Son", som leddes av Swarths änka och hennes äldste son Gerrit, som under cirka åtta år arbetat som köpman i partnerskap med Johannes Fåhraeus.

Johannes Fåhraeus och Gerrit Swarth (1780-1790)

Förmodligen hade den gynnsamma handelns framtidsutsikter i Amsterdam och Jacobus Swarths och Hans Nicolaas Lunge ekonomiska framgång blivit känd inom familjekretsen i Visby. Detta måste ha spelat en roll i beslutet av företaget Fåhraeus att stärka sina band med Amsterdam och skicka en av sina släktingar dit för att pröva lyckan.
Oavsett skäl kom Johannes Fåhraeus, född 1745, till Amsterdam 1767 och startade senare handelshuset Fåhraeus & Swarth tillsammans med Gerrit Swarth, äldste son till Jacobus Swarth.

Växlar visar att de till en början gjorde affärer med köpmän i Hamburg och Livorno (Italien) bland andra europeiska städer. Vilka varor de handlat med nämns inte i dessa gärningar. Förutom europeisk handel engagerade de sig även i handel med Västindien. Sålunda köpte Fåhraeus och Swarth 1788 kaffe och bomull av Swaanenschuts plantage i Demerara-kolonin (nuvarande Guyana).

Liksom många köpmän på den tiden investerade även Fåhraeus och Swarth i fartyg och deltog i rederier. De agerade regelbundet som "korrespondent" när de skrev på för ett fartygs besättning eller som revisor för ett rederi. Som delägare skrev de på flera fartyg som lämnar Amsterdams hamn för resor till Surinam. Även 1784 blir firman Fåhraeus & Swarth, företrädare för de gemensamma ägarna av fartyget Anna Maria, och begärde ett arrangemang för den skada som fartyget hade ådragit sig vid en stormig resa från Surinam till Amsterdam.

En annan bransch var utlåning. År 1786 förmedlade Fåhraeus & Swarth ett lån av 40 000 gulden för Jan Gerard Wichers, Surinams generalguvernör. Fåhraeus & Swarth finansierade detta lån genom att ge ut 40 aktier à 1 000 gulden vardera med en ränta på 6 procent per år. Wichers gav odlingarna Stolkwijk och Zeewijk som säkerhet för detta lån.

Ett år senare ordnade de ett nytt lån, denna gång på 15 000 gulden till Mr. Cornelis Wilhelm Jacob Meurs, andra skatterådet i kolonin Surinam, och hans hustru Maria Helena Geertruijd van Liesvelt, ägare till hälften av Zeezicht-plantagen. Detta lån var även finansierat genom emission av aktier om 1 000 gulden, med en ränta på 4,5 procent per år, med plantagen som säkerhet.

Dessa lån markerade början på en intensiv, särskilt vad gäller Johannes Fåhraeus engagemang i finansieringen av plantager efter 1790, med sin nya partner Johan Joachim Laurin.

Som nämnts ovan arbetade Johannes Fåhraeus till en början i partnerskap med Gerrit Swarth, men detta ändrades efter 1787. Det året anslöt sig en ny gotlänning till firman Fåhraeus & Swarth: Johan Joachim Laurin, en kusin till Johannes Fåhraeus, som kom till Amsterdam 1783 med sin bror Gustaf.

Gustaf seglade för VOC och Johan Joachim arbetade till en början som revisor på Fåhraeus & Swarth, som tydligen hade stor tilltro till honom, då han i slutet av 1788 sändes till Sverige med allmänt bemyndigande att handlägga angelägenheter där, på uppdrag av firman. Tydligen var denna resa en framgång, eftersom Laurin snart blev en affärspartner till sin farbror Fåhraeus. Omkring 1790, efter både Swarths och Lunges död, ändrades företagsnamnet till Fåhraeus & Laurin.

Handelshus Fåhraeus & Laurin (1790-1820)

År 1790 delades affärsverksamheten inom släkten upp i två nya handelsföretag: änkan Jacobus Swarth & Son och Fåhraeus & Laurin. Den tidigare, som drevs av Anna Maria Tekelenburg och hennes son Gerrit, fortsatte att fokusera på handel med Godahoppsudden och Ostindien. Fåhraeus & Laurin skulle bli allt mer involverade i handel med de västindiska kolonierna. De arbetade också nära med en yngre bror till Johannes Joachim, Olof Laurin, som till en början bosatte sig i Hamburg och sedan i Surinam och Demerara (numera Guyana).

Ett år efter Hans Nicolaas Lunges död gifte Fåhraeus sig med Hester Tekelenburg, Lunges änka. De fortsatte först att bo på Rozengracht i huset där Hans
Nicolaas Lunge och Hester Tekelenburg hade levt. Ett år senare flyttade de till Herengracht 530 (nu 420) och huset vid Rozengracht såldes.

Fåhraeus & Laurins affärer gick bra. De hade internationella kontakter och handlade med alla typer av varor. Till exempel erbjöd de till försäljning ett parti svenska järnplåtar, lagrade i källaren i huset på Rozengracht. De handlade också med köpmän i Bordeaux, antagligen köpte de vin och kanske salt från det området. Och på 1790-talet handlade de också med plantageägare i Västindien, som till exempel med den tidigare nämnda plantagen Swaanenschuts i kolonin Demerara.

Fåhraeus och Laurin kombinerade också sin handel med verksamhet inom rederibranschen. Som viktiga delägare i rederier, agerade de regelbundet som företagets representant vid anmälan av fartygsbesättningar. Deras fartyg hade olika destinationer som t.ex Alicante, Cádiz, Lissabon, Göteborg och platser vid Östersjön, samt Surinam.

Under kriget mellan Frankrike och England (1793-1815) seglade deras fartyg under svensk flagga. När Nederländerna ockuperades av fransmännen, och fransmännen var i krig med England ansågs holländska fartyg vara fientliga och löpte därför stor risk att bli tagna den engelska. Fartyg som seglade under neutral svensk flagg kunde däremot enligt sjörätt inte tas. För att registrera sina skepp i Sverige bosatte Laurin sig tillfälligt i Göteborg 1795 och ansökte med framgång om medborgarskap där han ingått partnerskap med Göteborgshandlaren Johan Sahlsteen och agerade på uppdrag av företaget Sahlsteen & Laurin.

Deras skepp Gustaf Adolph togs för övrigt av den engelska flottan 1796 på väg från Surinam till Göteborg och blev förd till Portsmouth.

Plantagelån och slavskepp

Utöver handel med varor och ägande av rederier var Fåhraeus och Laurin fokuserade också på finansiella tjänster, särskilt i förhållande till de västindiska kolonierna.
Således var företaget aktivt involverat i så kallade plantagelån eller förhandlingar.

Plantagelån hade varit den ekonomiska basen för många plantager i kolonierna i Surinam, Demerara, Essequebo och Berbice sedan 1750. En förhandling var en aktiefond för ett handelshus, där investerare sätter in pengar genom att köpa aktier och från vilka plantageägare kunde låna pengar med

År 1793 arrangerade Fåhraeus & Laurin ytterligare en förhandling, denna gång för plantagerna Alsimo och Edinburg i kolonin Surinam. Dessa kaffeplantager ägdes av arvingar efter framlidne herr A. L. Sichterman. Under de följande åren meddelade Fåhraeus årligen i annonser om att ränta kunde samlas in på hans kontor på obligationerna i dessa plantagelån. Vissa år efter 1803 återbetalades också tio procent av investerarnas inlåning.

Fåhraeus och Laurin var inte bara involverade i finansieringen av plantager och handel med plantageprodukter, men också i inköp och transport av förslavade afrikaner till västindiska kolonier. De var ägare till minst två slavskepp som seglade under svenska flaggan, D'Elmina Pacquet, kapten Marten Dreewes och Sweriges Wapen, kapten Abraham Brink. D'Elmina Pacquet lämnade Amsterdam i september 1794 mot kusten av Guinea och seglade sedan till Surinam med 228 tillfångatagna afrikaner. Dessa förslavade människor var märkta så fort de kom ombord. 82 av dem var stämplade med bokstäverna FL, resten med andra bokstavskoder som representerar andra ägare.

Sweriges Wapen seglade från Texel till den afrikanska kusten i februari 1796, och därifrån med 176 förslavade afrikaner till Västindien. Den senare resan blev svår, eftersom Sweriges Wapen greps av engelska flottan utanför ön Grenada och lasten konfiskerades. Kapten Brinks försök att få ersättning från den brittiska regeringen i London visade sig förgäves.

Två betydande köpmän

Med alla dessa kontakter var det inte konstigt att Johannes Fåhraeus utsågs till direktör för sällskapet i Surinam 1793. Detta sällskap bildades 1680 med tillstånd av Generalstater av Västindiska kompaniet, staden Amsterdam och Zeeland och entreprenören Cornelis van Aerssen van Sommelsdijck. Som ett privat företag var Sällskapet ansvarig för förvaltningen och försvaret av kolonin Surinam. På 1790-talet, fanns en uppmaning att avsluta denna särställning och att förvalta kolonierna direkt av den centrala regeringen.

Som ett resultat av detta var Fåhraeus huvuduppgift, som nyutnämnd direktör, att organisera en upplösning av sällskapet, som fullbordades efter långa förhandlingar den 19 oktober, 1795. Hans förordnande blev därför kortvarigt.

Efter Sällskapets upplösning fortsatte de flesta plantagerna att existera. Det hände dock fortfarande att en plantage måste säljas offentligt på grund av konkurs. År 1807, t.ex publicerades ett tillkännagivande i Amsterdamsche Courant att kaffeplantagen De Uitkomst i kolonin Demerara skulle auktioneras ut på beslut av domstolen som ett svar på en stämningsansökan av O.J. Laurin och W.C. Bertling. Inventeringen av denna plantage kunde ses dagligen på Johannes Fåhraeus kontor i Amsterdam och hos J.J. Kotwijk och Senn van Babel i Demerara. Den som antagits vara berättigad till (del av) intäkterna ombads att registrera sig.

Under dessa år fungerade Fåhraeus också som representant och hade förtroende för inflytelserika Västindiska relationer. Sålunda var han 1808 en av exekutorerna i dödsboet för tidigare nämnda Jan Gerhard Wichers, tidigare generalguvernör i Surinam.

De svenska invandrarna Johannes Fåhraeus och Johan Joachim Laurin tillhörde nu kretsen av "anmärkningsvärda" köpmän inom Amsterdam. Från 1787 till 1798 var Fåhraeus en medlem av Felix Meritis, ett kulturellt och vetenskapligt sällskap som ägnar sig åt att främja idealen för reformationen. Och när val hölls i Amsterdam 1812 för ledamöter och suppleanter i den nyinrättade handelsdomstolen, fanns båda med på listan över viktiga köpmän som blev kallade för att avge sina röster.

Brorsonen Johan Joachim Laurin lade in en dödsannons i tidningen och gjorde upp godset där Bolenstein såldes den 23 juni 1821. Tre dagar senare utauktionerades också, "möbler och andra lösa varor".

Johan Joachim Laurin blev också en välmående man genom all handelsverksamhet. Under 1803 hade han gift sig med Johanna Dorothea Luijken, som var sex år äldre, en plantagedotter från Surinam och änkan efter vinhandlaren Philippus Taddel. Farbror Johannes Fåhraeus och moster Hester Tekelenburg uppträdde som vittnen. Laurin och Johanna Dorothea Luijken bodde på Keizersgracht 661 (nu 568). 1810 flyttade de till Herengracht 505 (nu 370).

Johanna Dorothea Luijken hade redan fyra barn, tre döttrar och en son, från hennes första äktenskap och 1806 fick hon och Laurin ytterligare en son, som döptes till Johan.

Efter att Fåhraeus hade dragit sig tillbaka till sin egendom i Maarssen permanent, fortsatte Laurin att driva företaget under namnet Laurin & Co.

Han dog 1822, och hans hustru Dorothea dog tolv år senare.

Nästa generations handelsaktiviteter

Laurins styvson, Hendrik Gerrit Taddel, fortsatte verksamheten efter Laurins död, förmodligen tillsammans med sin halvbror Johan. Johan dog i Surinam 1840.
1845 kallar Hendrik Gerrit Taddel sig själv som "handlare, och skriver att Taddel Laurin" gick i konkurs.

Jacobus Swarths äldsta dotter, Anna Maria Swarth, gifte sig med Herman Albrecht Insinger 1787, grundare av banken Insinger och Prins, senare Insinger & Co, numera InsingerGilissen Bank .

Han gjorde främst affärer med plantageägare i Västindien och försåg dem med plantagelån. Efter Herman Albrechts plötsliga död 1805 fortsatte Anna Maria verksamheten med hjälp av sin bror Hans Jacob Swarth, som redan blivit en partner till Insinger 1801.

Jacobus Swarths andra dotter, Dorothea Hester, gifte sig 1792 med Jacobus Boelen. Jacob Boelen var vinhandlare och ägare till plantager i Västindien. Detta företag, känt för sitt "exklusiva vinmärke" heter ’Jacobus Boelen’ och finns också kvar i Amsterdam.

Gerrit Swarth, äldste son till Jacobus Swarth, fortsatte sin affärsverksamhet tillsammans med sin mor efter Jacobus avgång från firman Fåhraeus & Swarth, under namnet Änkan Jacobus Swarth & Son - enligt ovan. Gerrit var även aktiv i det sociala livet som regent of the Almshouse, chef för Institutionen för konst i Felix Meritis Society och äldre i den lutherska kyrkan. Han förblev singel hela sitt liv och levde och dog i sitt föräldrahem, 421 Keizersgracht (nu 58).

En svensk ‘framgångsberättelse’: regel eller undantag?

I början av denna artikel tog vi upp frågan i vilken utsträckning framgången med denna gotländska handelsfamilj är representativ för svenska invandrare under andra halvan av artonde århundradet.
Det är svårt att ge ett bestämt svar på denna fråga. Olika migrationsstudier har uppmärksammat svenska invandrare i republiken, men i sådana studier har
tonvikten legat främst på de kvantitativa aspekterna.
Publikationer om specifika gruppers öde bland skandinaviska invandrare är knappa och lämpar sig inte för att jämföra.

För en bedömning av svenska invandrares framgång använder vi därför vår egen (pågående) forskning om gotländska invandrare i Amsterdam. Vi hittade totalt 103 invandrare från Gotland i Amsterdams äktenskapsförbund mellan 1642 och 1803, 35 varav under andra hälften av 1700-talet. Efter en detaljerad undersökning av deras liv kan vi dra slutsatsen att de fyra svenskar som beskrivs i denna artikel visar en mycket starkare uppgång på den sociala stegen än de andra gotländska invandrarna.

Vad var hemligheten bakom familjen Swarths framgång? Lucassen och Lucassen, i deras 2018 breda studie om migrationens historia, citeras två viktiga faktorer för framgången för invandrare i det sociala livet: regeringens och det civila samhällets inställning till migration, och migranternas egenskaper och organisatoriska kapacitet.

Regeringen och organisationer i Amsterdam hade ett öppet sinne för företagsamma migranter. Berättelsen om de fyra Gotlänningar passar bra in i detta avseende. VOC erbjöd företagsamma sjömän som Swarth och Lunge många möjligheter för en smidig karriär, delvis på grund av den höga dödligheten, vilket påskyndade genomströmningen. Möjligheten för VOC-officerare att tjäna mycket extra pengar genom privat handel under sina resor gav dem därefter ett bra utgångsläge.

Deras äktenskap med borgardöttrar gav dem enkel tillgång till nätverk som var viktiga för köpmän. Fåhraeus och Laurin kom å sin sida till Amsterdam som köpmän, med nödvändig erfarenhet och bakgrund inom handelsverksamhet. I Amsterdam kunde de falla tillbaka på sin familjerelation med Swarth och Lunge och utvecklar därför snabbt ett omfattande affärsnätverk. Dessa var gynnsamma förhållanden som hjälpte dem att få en uppskattad plats inom den välbärgade borgerligheten, bland annat en vacker lantgård för Fåhraeus. Det faktum att Fåhraeus och Laurin, som finansiärer av plantagelån, handlare av plantageprodukter och ägare av slavskepp, fått en del av sin rikedom från slaveri, var absolut inget undantag i Amsterdam på den tiden. Sammantaget kan vi tala om en framgångsrik integration av denna handelsfamilj i Amsterdams samhälle.

Mina noteringar

Namnet Swarth bör vara det på Gotland använda Swardt.

Namnet Lunge bör vara det danska namnet Lynge.

Texten kan grammatiskt innehålla felaktigheter då artikeln en gång är översatt från holländska till engelska och sedan till svenska.

Släktskap med mig 

min morfars morfars farmors mors halvkusin.