| Noteringar |
- I Uppsala lefde under 1700-talets sista halft en handskmakare Johan Hedberg,
som var född 1726 i Norrköping och afled i Uppsala 1790. Han är denna släkts
hittills första kände medlem.
Han ingick 1759 äktenskap med Maria Elisabeth Hamisch, född 1736 i
Norrköping död 1814 på Helgarö i trakten af Strängnäs och hade i detta gifte fem
barn, två döttrar och tre söner. Äldsta dottern Maria Catarina, född 1763 död
1795, blef 1784 gift med kryddkramhandlaren i Uppsala Jacob Fahlgren, som
afled 1719; den yngsta dottern Lovisa Ulrika, född 1767, afled ogift före sin
fader 1778 till dennes stora sorg.
Äldste sonen Johan Fredrik var född 1760 och gick bort samma år. Den
yngste sonen Elias Hedberg, född 1776, var handskmakare och järnkramhandlare
i Uppsala. Han trädde 1798 i äktenskap med Anna Cajsa Bodman; något
ytterligare om denna släktgren känner man ej.
Anna Cajsa Bodmans farfader var sannolikt skomakarmästaren i Uppsala
Eric Bohman, född 1668 död 1738, hvars söner ändrade släktnamnet Bohman till
Bodman. Af studenthurnorn döptes Eric Bohman till "Läderhjelm" och han
nämnes understundom i skildringar från studentlifvet under de första decennierna
på 1700-talet.
Den tredje sonen Johan Adolf Hedberg fortplantade ätten. Han föddes i
Uppsala 1773, aflade därstädes studentexamen 1790 och efter fortsatta studier
vid de filosofiska och teologiska fakulteterna prästvigdes han år 1798. Samma år
blef han huspredikant hos grefve Gyldenstolpe på Stäringe i Årdala socken i
Södermanland. Tvä år därefter nämdes han till bataljonspredikant vid
Södermanlands regemente och blef 1806 dess regementspastor. Han deltog i fälttågen i
Finland, Tyskland och Norge 1805—1807 samt 1808—1813 och blef assessor i
fältkonsistoriet 1807 samt erhöll namn heder och värdighet af fältprost 1817;
fältprost på stat 1821.
Hedberg var en framstående talare och han uppträdde som sådan vid många
högtidliga tillfällen. Sä finnes antecknadt, att han var orator på Södertelje
torg 1812 under invigningen af Södermanlands regementes fanor; å
Ladugårdsgärde i Stockholm 1820, då fanor invigdes för fem regementen; å Malmslätt nära
Linköping 1826, då fanor invigdes för tre regementen samt å Södermanlands
regementes exercisplats, Malmköping, då öfverste Siegroths byst där aftäcktes.
Är 1824 blef han kyrkoherde i Västra Vingåkers regala pastorat i
Södermanland, hvilken tjänst han tillträdde första maj följande år. Här afled han
nyårsdagen 1830 efter nyss förrättad högmässogudstjänst och han är begrafven
på Västra Vingåkers kyrkogård under ett ståtligt af församlingen rest
grafmonument.
Eftermälet om honom lyder sålunda, att han var synnerligen skicklig och punktlig i expeditionshänseende, men ehuru god talare ej synnerligen lycklig
predikant och för öfrigt ej så synnerligen danad till präst. Under fälttågen och
krigsåren hade han nämligen förvärfvat skick och låter, hvilka kanske ej alltid
harmonierade med en landtprästs mera blygsamma ställning. Beträffande
skolväsendet uttalade han den åsikten, som nog delades af ett stort fleral af hans
samtida inom herremannaklassen: "att någon vidare undervisning än i
innan-och katekesläsning vore för allmogens barn öfverflödig".
Att han stod väl anskrifven på högsta ort, därom vittna trenne hedersgåfvor,
som förlänats honom vid två tillfällen af konung Carl XIV Johan.
Den ena var en större förgylld silfverkanna, hvilken nu lär förvaras på Stael
von Holsteiska ättens fideikommiss Vapnö i Halland invid Halmstad. Den andra
var en .hedersvärja, en s. k.
"fältprost-värja", förfärdigad af den under
180O-ta-lets början berömde klingsmeden Liljedahl
i Stockholm, värjan med förgyldt ciceleradt
fäste och klingan å båda sidor etsad i
rika emblem, minnande såväl om det
prästerliga som om krigarkallet samt med
konungens (Carl XIII) och kronprinsens (Carl
XIV) namnchiffer. Denna värja finnes i
sonsonens, intendenten Hugo Hedberg i
Örebro, ägo.
Fältprästinstitutionen, denna gamla
ärevördiga inrättning med dess minnen från
Sveriges storhetstid finnes ännu k\ar i den
svenska armén, aktad och ansedd äfven
om man möjligen kan säga, att den ej
utvecklats fullt i jämbredd med a.rméns stora
^ utveckling tör öfrigt.
I den franska hären var den för länge
sedan afskaffad, när världskriget 1914—1916
utbröt. Det dröjde dock ej länge, förr än
den franska armens högste befälhafvare, general Joffre, anställde
regementspastorer. Manskapet begärde det och fordrade att få dem. Den kanske ifrigaste
gudsfornekarn bland Frankrikes ledande män har undertecknat för någon tid
sedan ett dekret om själavård på republikens krigsfartyg. Detta händer i ett land
dar en minister for ej länge sedan under deputerade kammarens jublande bifall
förklarade sig vilja "släcka himlens ljus", d. v. s. afskaffa all religion.
Ett vittnesbörd om de inånga fältprästernas insats i det tvska folkets väldiga
kamp för sin tillvaro och utveckling gifver oss doktor Sven Hedin i sin bok
"Från fronten i Väster". Han skrifver där följande:
"Fältprästerna äro ett släkte för sig, alltid glada, vakna, uppoffrande och
frimodiga. De äro soldaternas själasörjare, predikande för de lefvande, tröstande
och hugsvalande de döende. Den kyrkliga bekännelsen spelar ej längre någon
roll, protestantiska och katolska präster umgås som bröder. Det råder ingen
konkurrens mellan dem, alla hafva e n Gud och alla sträfva mot e 11 mål,
fosterlandets välfärd. Här ser man ofta präster komma sprängande till häst med korset
om halsen, den svarta filthatten på hjässan och den hvitvioletta bindeln kring
fältrockens vänstra ärm. Icke sällan äro de prydda med järnkorsets tecken.
Då hafva de kanske stått midt i granatelden och talat om uppståndelsen och
lifvet eller med orubbligt lugn stannat kvar och talat, medan fientliga flygare farit fram öfver predikoplatsen. Ja, kanske hafva de ännu denna sista natt i kyla
och regn krupit mellan buskar och gräs för att kon)ma ut till skyttegrafvarna och
för deras innevånare hålla högmässa på söndagen.
Och mina tankar fara till vår egen förgångna tid. Ur fjärran stiga bilder af
allvarliga karolinska regementspräster i stöflar och sporrar, män, hvilka i
själsstyrka voro ett föredöma för soldaterna till ståndaktighet och trohet i döden.
Jag ser som i ett töcken regementets kalk uppställd på det altare, som bildades
af silfverpukor och kring hvilket knäböjande ryttare och stolta officerare samlades
i täta skaror för att ödmjukt lyssna till den lutherska trosbekännelsen och själfva
med hög röst betyga att de i lif och död trodde på syndernas förlåtelse, de dödas
uppståndelse och ett evigt lif.
Slagfälten äro en dålig* jordmån för fritänkeriet. Där är allvaret för djupt
och steget för kort till evighetens tröskel."
Fältprosten och assessorn Johan Adolf
Hedberg var gift fyra gånger och alla
äktenskapen välsignades med afkomma.
Han trädde första gången i gifte 1801 med
sin kusin Helena Sofia Hamisch, född 1776
i Norrköping död af lungtuberkulos 1804.
Hon hade några år varit s. k. husmamsell i
grefliga Wachtmeisterska familjen på Tistad
i Bårby socken af Södermanland och
sannolikt mycket värderad af sitt husbondfolk.
Dettla förklarar den förnämliga
förteckningen på dopfaddrar till hennes son Nils
Gustaf, hvilken löddes 1802 och afled af
lungsot 1823 som student i Uppsala.
Denna forteckning finnes upptagen i en
familjebibel, tryckt hos Lorentz Ludvig
Gref-ing i Stockholm 1757, hvilken inrymmer en
del anteckningar om den Hedbergska
släkten. Dopet förrättades på Stäringe i
Södermanland af kyrkoherden Årdala magister
Olof Thawenius och som fadrar voro inbjudna:
Excelensen m. m. grefve Nils Philip
Gyldenstolpe, generalen grefve Gustaf
Wachtmeister, löjtnanten grefve Gustaf Adam Gyldenstolpe, öfverhofmästarinnan och
statsfrun, grefvinnan Charlotta Stjerneld, född Gyldenstolpe, generalskan
gref-innan Wachtmeister, född Falkenberg, fröken Brita Lovisa Skytte.
Om sin son Nils Gustaf skrifver fadern: "Han afled mig till bittraste saknad.
Han var alltid en lydig son älskad af alla sina lärare för sin flit och beskedlighet
ömt begråten af anhöriga och vänner. Vart begrafven i Strengnäs".
Följande år, eller närmare bestämdt den 30 april 1805, äktade Hedberg Beata
Elisabeth Siefvert, född 1770 på Södermanlands regementes fältskärsboställe i
Hel-gona socken nära Nyköping. Hon afled 1808 i sitt 38 :de år efter en svår
barnsbörd af en dödfödd dotter. Hennes föräldrar voro regementsläkaren I. G, Siefvert
och hans maka Maria Sofia Seippel.
År 1810 ingick Hedberg sitt tredje äktenskap med Ebba Gustafva Brannius,
född i Stenqvista prästgård i Södermanland 1785 död 1813. Hon var dotter till
hofpredikanten och prosten i Stenqvista och Ärila församlingar i Södermanland,
magister Lars Brannius och hans maka i första giftet Brita Kristina Runström.
|
1726 - 1790 (64 år)